Under oss bor det en gubbfan. Från första dagen vi flyttade hit har han bankat frenetiskt i sitt tak, vårt golv, så fort han har hört något minsta lilla ljud. Ett tag kunde vi inte ens gå runt vanligt i lägenheten utan att det bankades. Han har även slagit i sina element, något som måste ha skallrat i hela huset.

Nyss när jag kom hem och låste fast cykeln nere i trappuppgången under trappan hoppade den lille fan ut från sin lägenhet. Han började gapa och skälla att där fick man minsann inte ha cykeln, det är brandfara!! När jag vänligen påpekade att det är det inte alls så blev han helt rabiat. Det ska fan inte stå cyklar här, det ska inte se ut som nåt jävla slumområde!!!
Ja ja, svarade jag. Lugn och fin lille gubbe.
Egentligen var jag inte alls så behärskad som jag betedde mig. Inombords kokade jag, och helst ville jag faktiskt bara gå fram och ge honom en riktigt fet lavett, så att löständerna åkte ur käften på honom. Eller ta hans käpp och bryta den i två delar, och sedan kasta dem på honom. Gubbfan!

Till saken hör att jag har varit i kontakt med hyresvärden ang hans ständiga klagande på ingenting. De sa att om han blir för jobbig så skulle jag bara återkomma. Till saken hör att man kan bli vräkt om man utan anledning håller på och klagar och gör livet allmänt surt för sina grannar, utan anledning.
Åh nej, vi får ju verkligen inte hoppas att det händer. Verkligen inte...