Igår gick jag ju in i vecka 14, och vid varje veckobyte ska jag få lyssna på hjärtljudet på lill*n. Det är jag själv som gett mig denna tillåtelsen. Igår på kvällen när vi la oss så pluggade vi in hörlurarna, både jag och darlingen. Förväntade mig att hitta det lilla hjärtat snabbt denna gången, då livmodern nu har krupit upp ur bäckenet och ligger under naveln nånstans.
Letade och letade, men hittade inget. Till slut tappade Jocke tålamodet och la sig tillrätta för att sova. Själv blev jag naturligtvis stirrig, och efter ännu en stunds letande så var jag övertygad om att lill*n hade dött i magen. Kunde knappt somna.

När jag vaknade imorse så var det första jag gjorde att köra igång dopplern igen, allt för att stilla min rädsla och oro. Tog knappt en halv minut och sedan hördes det välbekanta ljudet. Drog en djuuup suck av lättnad, samtidigt som jag blev lite arg på mini för att h*n skrämt mig så igår. Är säker på att h*n gömde sig för att luras lite. När h*n kommer ut så ska jag skrämma henne/honom lite då och då, tills vi är kvitt. Sen kan vi vara kompisar i resten av våra liv.