Vecka 30, nu börjar det hända saker. Nio veckor kvar, det är faktiskt inte så fasligt länge. Tycker fortfarande inte att magen är sådär galet stor. Ska till barnmorskan på måndag, så vi får se vilket sf-mått jag har då. Förra gången var det ju helt normalt. Antagligen har vågen börjat ticka iväg också, och de där 6 kilona är nog ett minne blott.

Usch, har läst på flera sidor nu att den dygnsrytm som bebisen har nu är ofta den samma som efter förlossningen. Vad ska det vara bra för?! Det betyder ju att Tjabo vaknar till liv efter kl 22 på kvällen. Hua mig... Det är i såna här stunder jag väljer att absolut inte alls tro på allt som står på nätet.

Höger revbenssida är fortfarande det hetaste målet att rikta sparkarna mot. Inte en enda gång har jag fått ont på vänster sida. Lite omväxling hade inte stört mig, men där verkar vi vara oeniga.

Elliot är fortfarande namn nr ett. Det känns helt rätt, och när jag pratar med magen så säger jag numera Elliot till den lille skiten. Det känns så mycket mer personligt att kalla honom vid namn, än att bara säga bebis hit och dit.

Hoppas de nio veckorna gå fort, jag längtar verkligen efter att få se hur han ser ut. Vem blir han lik, kommer han likna Tindra mycket? Kan nästan sätta pengar på att han får sin pappas fladderöron. Då kan vi kalla honom för vingmuttern, som min pappa kallades när han var liten.