Jaha, då var man hemma igen. Inte utvilad, utan snarare tvärtom. Det blev minus på sovkontot igen under helgen. Sov i en säng som var så mjuk att det kändes som om jag låg i vispad grädde. Jocke (som fortfarande är tyngre än mig) gjorde dessutom att det blev som en nedsänkning i mitten som man liksom ramlade ner i. Inte så bekvämt för min tjocka mage, och det visade lillkillen vänligen men bestämt genom att sparka sig igenom nätterna.

Imorse vaknade jag av Jockes klocka som vanligt. Han somnade om, eftersom han är sjuk, men jag har alltså varit vaken sedan 5.30. Det är så jävla fucking underbart alltså. Man vill inte alls gråta.

Tjabo i magen är fortfarande spinnvild, och tror att man kan bete sig hur som helst bara för att man är liten och söt. Hmm... Själv håller jag inte riktigt med om detta. Visst, tiden går väldigt fort nu på slutet, men jag önskar nästan ändå att den gick lite fortare.

Som ni märker så är jag ingen glädjespridare idag, så nu ska jag avlägsna mig innan jag drar ner er i deppträsket. Ska kanske ta tag i någon av utmaningarna jag fått under helgen.