Idag är en sån dag då jag definitivt inte borde stigit upp ur sängen, för att skona min sambos liv. Redan efter tre minuters vakentid ungefär anade jag att det skulle bli en dag full av irritation från min sida. Ibland bara vaknar man på det humöret, utan någon anledning. Ibland har dock visat sig vara ganska ofta under dessa nio månader.
Så jag har gått runt och morrat det mesta av dagen. Jocke stackaren fattar ingenting, och det gör mig ännu mer irriterad. Ibland borde han ju faktiskt fatta mer, eller hur?! När man har såna här dagar så bubblar dessutom allt upp till ytan, och allt man nånsin irriterat sig på sedan man träffades känns plötsligt som världskatastrofer. Puh...

Det är verkligen full fart i magen nu för tiden. Det är inte stilla i många minuter av min vakentid. Jag har ingen aning om varför det är så. Är det för att han är glad, orolig, ledsen, rädd? Eller är det helt enkelt bara för att det är aptrångt där inne? Börjar det bli jobbigt även för lillen att ligga som en ihopknycklad pappersnäsduk?
Ni som har barn, eller nyss fått, märkte ni av detsamma under slutet av er graviditet?

Nu på sista tiden funderar jag jättemycket på hur han kommer att se ut. Jag är sååå nyfiken. Undrar om jag kommer se tydliga likheter med Tindra när hon var nyfödd. Har han mycket hår? Inte om han brås på sin pappa i alla fall. Är han en liten tjockis eller en liten mask? Det ska bli så spännande att få se honom, jag kan knappt vänta. Men jag har ju inget val.
Tänk ändå om vi skulle gått tiden ut, då hade det varit dryga fem veckor kvar, minst. Jag hade säkert gått över tiden. Nu ångar dagarna på i makligt tempo. Sakta men säkert, snart är vi i mål!