Ibland när det händer saker så kan man ju inte låta bli att själv sätta sig in i situationen. Och det är inte alla gånger det är så roligt, men man kan ändå liksom inte låta bli.
Detta har hänt mig flera gånger denna veckan, efter att Tindra berättat att hennes klasskompis mamma dog i cancer. Hon hade två barn som var 6 år. Jag kände inte familjen privat, utan hade bara träffat dem ett par gånger på föräldramöten och liknande. Och så var jag och lämnade Tindra hos dem på februarilovet när hon skulle leka där. Men ändå blev det så jobbigt att tänka på...

Självklart tycker man synd om barnen som får växa upp utan sin mamma, och man tänker på pappan. Men ändå tycker jag att den jobbigaste tanken är hur mamman måste ha känt. Att veta att varje dag är en dag närmare den stund då man går bort och aldrig får se sina små barn igen. Allt man kommer missa i deras liv, och allt de kommer sakna när mamma är borta... Alla gånger de kommer önska att mamma fortfarande fanns där för dem. Fy fan vad jobbigt!

Man kan ju ändå inte föreställa sig hur det skulle kännas att veta att man ska dö. Att känna hur tiden bara rinner iväg. Så mycket man skulle vilja hinna på alldeles för lite tid. Jag får värsta ångesten om jag tänker på att det kunde varit jag. Vad skulle jag gjort?! Jag skulle velat ha kramat ur varenda sekund tillsammans med mina barn. Jag skulle helst inte vilja ha släppt dem ifrån mig för ett ögonblick, utan bara ha dem nära hela tiden. Jag skulle ha gråtit ögonen ur mig varje dag, samtidigt som man skulle försökt vara tacksam för den tid man fick. Men skulle det inte vara lätt att bitterheten tog över istället? Frustrationen över allt man inte hann med...

Usch... Måste försöka sluta tänka på det, men det är ändå svårt. Man blir påmind om hur skör man är. Att man inte har nån aning om var livet bär en. Man är bara en pjäs i ett spel, och man får hoppas på att det spelas bra...