Här sitter jag i morgonrock och latar mig. Gick upp ur sängen för kanske en halvtimme sen. Var verkligen tvungen att ta igen lite sömn, eftersom jag "sov" på soffan i natt. jag och Jocke blev lite osams igår vid läggdags, och då i ren protest utvecklas jag till en 3-åring som vägrar att vara i samma rum som honom, än mindre ligga i samma säng. Så jag bäddade ner mig i soffan. Inte skönt, och Elliot var gravt missnöjd hela natten. När Jocke åkte till jobbet så sprang jag in och kastade mig i  sängen. Efter att jag följt Tindra till skolan så la jag mig igen, och har sovit supergott!

Min separationsångest har nästan utvecklats till något sjukligt nu under graviditeten. Jag vill knappt gå ifrån Tindra i skolan. Jag vill bara säga till henne att jag har ångrat mig, och att hon får följa med hem igen. Hon älskar ju skolan, så det är aldrig några problem att lämna henne, tvärtom. Men hade hon en endaste gång blivit ledsen eller visat att hon tyckte det var jobbigt, så hade jag tagit med henne hem igen.

Är det nåt speciellt med förstfödda? Har de en speciell plats i ens hjärta? Inte det att jag kommer älska Elliot mindre naturligtvis, men det kanske är något särskilt med det första barnet. Eller så beror det på den nära kontakt vi fick under de år vi bodde ensamma, Tindra och jag. Det bandet kan ingen bryta någonsin, och det är jag däremot övertygad om att det är starkare än vad det hade varit i vanliga fall. Det var som om hon och jag levde i en helt egen liten värld, en liten bubbla.
Inte konstigt att det tog nästan två år innan hon hade släppt in Jocke på allvar i sitt liv.