Om du skulle kunna lägga ditt finger i barnets hand nu så skulle det gripa om det. Nu är tånaglarna så långa att de når ut till tåspetsen. Navelsträngen är ungefär 0,5 meter lång och 1 till 2 centimeter tjock. Det inre trycket i navelsträngen hindrar den från att slå knut på sig själv, och även om den skulle göra det så skulle den snabbt räta ut sig själv. Bebisen använder navelsträngen som sin leksak och klämmer på den. Lyckligtvis är inte barnet tillräckligt stark att skada navelsträngen.

Eftersom livmoderns väggar och din mage sträcks alltmer och blir tunnare, kommer mer ljus in och bebisen kommer att utveckla tydligare dygnsrytm.
Denna vecka kan bebisen stoltsera med fingernaglar och ett par fullt fungerande njurar. Levern kan nu också bryta ner en del avfallsprodukter.


         


Nu kan mitt liv sammanfattas med ett ord. ONT! Eller vänta, två ord. Ont och jobbigt. Det känns som att det vände på bara en natt. Efter den natten när jag hade förvärkar, så har det bara känts apa alltihop. Jag har svinont i bäckenet hela tiden. När jag ska gå så går det i ultrarapid, plus att det känns som om jag bara vill gå runt och hålla mig mellan benen, så ont gör det.

Det slog mig idag att enligt sista mensen så tror jag vi hade beräknad födelse den 15 april, dvs en vecka tidigare än det datum vi fick på ultraljudet. Så egentligen skulle jag kunna vara en vecka längre gången än vad jag är nu. Man vet ju aldrig. Kanske är därför som det känns som att det börjar dra ihop sig på allvar nu. Kroppen gör sig redo. Vi får väl se om lillen stannar där inne tills det är dags.
Det mesta till BB-väskan är förberett nu i alla fall. Kokade nappar och amningsnappar igår. Nu kan jag bara rafsa ner allt i en väska om det skulle vara så att vi måste kasta oss handlöst in i bilen.