Efter BVC igår märkte vi ingenting på Elliot, han blev inte sådär gnällig och kinkig som förra gången. Kalas tänkte jag, då slapp vi det denna gången.
Mamma och pappa var här en snabbis och hälsade på, och han var hur glad som helst. Sen blev han trött och ville sova, så jag la honom i soffan. Han sov i flera timmar, och plötsligt vaknade han upp och bara tokgrät. Ibland gör han så om han drömt nåt läskigt, men detta var en helt annan gråt. Han var helt hysterisk och gick inte att trösta hur jag än bar mig åt. Han grät och grät så han nästan tappade andan, sen när ingenting hjälpte började han liksom slå på mig med sina små armar, samtidigt som han sparkade som en galning.

Fattade att han måste ha ont efter sprutorna, så jag skulle ge honom en zupp, men det gick inte. Han var alldeles för stel och spänd för att han grät så hysteriskt, så jag fick inte in den. Efter ca 40 min började nästan även jag att gråta, så Tindra fick ringa Jocke och kolla om han var på väg hem. Som tur var så var han det, och det tog ca 5 min så var han här och hjälpte till. Efter lite kämpande fick vi in zuppen, och det tog inte så lång stund efter det innan Elliot lugnade ner sig. Då var han alldeles rödgråten och svullen runt ögonen stackaren... :(

Sitter och väntar på att han ska vakna nu, så ska vi gå ut på långpromenad. Inget regn idag, så vi får passa på. Måste skaffa regnkläder så man kan gå ut även om det regnar lite (vilket det gör en hel del ju...)

På fredag åker Tindra till Norge, och jag grämer mig redan. Hon blev ledsen i morse när hon frågade vilken dag det var och när hon skulle åka. Hon vill inte åka ifrån oss, utan vill att jag, Elliot och Jocke följer med. Helst vill jag bara säga att hon får stanna hemma om hon vill, men det går ju inte. Hennes släkt i Norge måste ju också få träffa henne, och det blir ju alltid bra när hon väl är där. Men det är jobbigt att hon har börjat bli ledsen nu också, förr var det ju bara jag som grät.

Nu ska jag göra mig färdig så att vi kommer iväg. Hej så länge!