Har funderat på en sak den senaste tiden. Förhållandet mellan mig och min syster. Syskonbandet kanske det heter mer korrekt. Kanske funderar man mer på sånt här när man fått barn och en egen familj, jag vet inte...


Nu i vuxen ålder har jag och min syster en kontakt som jag tror många skulle dö för. Vi hörs nästan varje dag på telefon, ibland flera gånger samma dag. Vi ses oftast flera gånger i veckan. Vi finns där för varandra, och vi tar nog varandra för givet egentligen. Men vi har anledning att göra det, för sedan vi båda blev vuxna (åldersmässigt i alla fall, kanske inte alltid mentalt ;) ) så har vi aldrig haft någon stor konflikt eller något stort bråk.


När vi var barn så bråkade vi så klart, men nu - aldrig! Kan inte komma på en enda sak som vi har bråkat om och blivit sura på varandra för. Det känns så främmande för mig att jag skulle vara skitsur på min lillasyrra.
Visst kan vi bli irriterade kanske, men aldrig mer än så. Vi har aldrig gapat på varandra i telefon, aldrig skilts åt som ovänner eller liknande.


Vi har gråtit ut hos varandra och lättat våra hjärtan när ingen annan förstår. Utan att döma, utan att moralisera. Bara för att stötta helt enkelt!