Vilken skillnad det är på morgnarna nu, det är ju faktiskt dagsljus när jag följer Tindrisen till skolan. Idag hann tom solen nästan titta fram, och nu skiner den för fulla muggar. Det kändes dessutom lite varmare i luften också, trots att det var några minusgrader ute. I rabatten utanför vårt hus såg jag små försiktiga snödroppar som börjar vakna till liv. Det kanske blir vår snart trots allt. Ibland känns det ju vansinnigt långt borta...
Den enda nackdelen jag kan komma på när solen skiner är att jag grämer ihjäl mig att jag inte kan gå ut och ta en riktigt lång promenad. Kan och kan... Jag kan ju halta iväg i sengångartempo, men det finns en överhängande risk att jag fastnar nånstans på vägen och har så ont att jag inte kan ta mig tillbaka. Dessutom ska jag ju jobba imorgon, så jag ska nog bara hålla mig i skinnet idag.

Tvättade lite bebiskläder igår. Allt är så smått, ändå är det så stort när man får på kläderna på pyret. Om det inte bor en blåvalsunge i min mage vill säga. Jag hoppas mer på en liten knubbsäl.
43 dagar kvar bara... Det är både mycket och lite på samma gång. Nu känner jag mig åtminstone inte så stressad över allt jag måste hinna, eftersom jag har betat av det mesta. Inga större projekt kvar.
Det som stressar nu är ju fortfarande Jockes jobbsituation. Inget nytt på den fronten, och dagarna bara rinner iväg. De där två månaderna som han får vanlig lön försvinner snart. Vill inte ens fantisera om hur det blir sen. Jag vill ju verkligen inte att han ska behöva jobba i Stockholm när Elliot är född. Det vore rena mardrömmen...