Lilla Engla är hittad mördad. Det finns inga ord för vad man känner, mer än fy faan! Fy fan för den man som tog hennes liv och förstörde livet för hennes familj och vänner.
Jag ska inte hålla på och älta och tycka synd om alla hit och dit, eftersom man inte har någon personlig anknytning till fallet. Däremot, som förälder kan man i ett sånt här läge inte låta bli att slås av tanken att "tänk om det hade varit mitt barn".
Jag mår fan dåligt av bara tanken, och det kan nästan få mig att börja gråta. Bara för att tanken på att det kunde varit min dotter som blev bortrövad och mördad, känns helt övermäktig. Tanken på hur rädd hon var, lilla Engla, om hon plågades, hade hon ont, vad for genom hennes lilla huvud de sista minuterna i livet?

Tanken på att man som förälder inte har kunnat finnas där för sitt barn, och trösta och rädda. Att ens dotter inte har velat något hellre än att mamma eller pappa ska komma och rädda henne, men ingen hjälp kommer. Fy faan!
Jag hade aldrig klarat det. Jag hade fått ett sånt fenomenalt psykbryt, så det hade inte varit sant.

Nu slås man ju av tanken om man ska bli helt överbeskyddande, och inte låta lilla Tindra vara ute ensam tex. Inte låta henne gå ensam de 2 min bort till dagmamman, även om jag oftast har telefonkontakt med antingen mamma eller dagmamman under tiden, så att någon av oss hela tiden ser henne. För jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände henne något.
Samtidigt kan man inte tänka så, varken för sin egen skull eller sina barns. För i så fall kommer det sluta med att man blir totalt socialt handikappad, och inte vågar sig utanför dörren.
Que sera sera, det som sker det sker. Vi kan inte styra över ödet, så är det bara. Och kanske måste man försöka intala sig själv att allt händer av en anledning... Även om det ofta kan vara svårt att se saker på det sättet...