Jag kom till insikt med en sak igår morse. En sak som nästan kändes som en uppenbarelse, så himlans underbart var det. Jag vaknade tidigt, gick på toaletten, och plötsligt slog det mig... Jag ska ju inte till jobbet idag! Och så var det som en sten hade ramlat från mitt bröst. Den där lätta ångesten som man har varje morgon när man vaknar, var plötsligt som bortblåst.

Nu har jag ju iofs inte jobbat på över en vecka, men det var först nu som det verkligen gick upp för mig verkar det som. Och när tioöringen ramlade ner, så fick jag en sån ohygglig sinnesro (hallelujah, jag vet det låter helt tokigt och religiöst nu.) Jag kände en sån lycka och lättnad, kan inte ens komma ihåg när det kändes så bra sist. Jag behöver aldrig någonsin sätta min fot på det stället igen, om jag inte vill vill säga. Den stressen som infann sig varje arbetspass är så långt borta nu. Jag mår bättre psykiskt än jag gjort på länge, jag känner mig inte längre som en vandrande magkatarr. Puh... Och plötsligt blir det ännu mer uppenbart vilken ohållbar situation det har varit för mig på jobbet det senaste halvåret.

Härligt, härligt! Livet känns mycket ljusare, trots att det nu för tiden är mycket mörkare ute. I will survive!