Jag måste ha fått världens bästa pojkvän och sambo. Fattar inte vad jag har gjort för att förtjäna honom, men han är min! Och han kommer vara min resten av våra liv, vi ska bli gamla tillsammans.
Att han inte bara ger upp och packar sin väska ibland är helt beundransvärt. Han står ut med alla mina konstigheter och utbrott. Oftast rinner det bara av honom, men ibland blir det hetsiga gräl också. Gräl som alltid slutar med att han kommer och vill bli sams igen. Och hur arg och långsint jag än må vara, så är det svårt att inte förlåta då. Alla hårda ord glöms bort, som om man aldrig hade sagt dem.

Han ställer alltid upp för mig. Han kör mig till jobbet, hämtar mig sena kvällar, hjälper mig med olika saker utan den minsta suck. Hemma passar han upp mig, särskilt nu i mitt välsignade tillstånd. Han är väldigt mån om att jag ska må bra nu.
Han älskar mig så gränslöst mycket, och kan bli helt sjuk av oro om han inte får tag på mig tex. Han ringer varje dag från jobbet, bara för att säga hej. Ibland kan jag tycka det blir tjatigt, men när jag tänker på det så är det ju så underbart och omtänksamt. Han saknar mig tom när han är på jobbet. Även om jag kan vara den största haggan han någonsin stött på. Jag är som en hetsig kamphund som bara hugger och hugger, men han hugger aldrig tillbaka.

Jag kan vara dålig på att visa hur mycket han betyder för mig. Det är så lätt att göra misstaget att bara ta varandra för givet, att man alltid kommer ha den andre vid sin sida. Jag måste skärpa mig, och visa att han är lika värdefull för mig som han får mig att känna mig. För jag kan ju inte se mitt liv utan honom som en del av det.

Han kommer bli världens bästa pappa till bebisen. Och världens stoltaste. Jag vill så gärna överraska honom med en kort resa eller något innan bebisen kommer. Bara vi två. För det kommer dröja innan det händer igen sen när man har två guldklimpar att ta hand om. Ska se vad jag kan hitta på.

Herregud... Blir ju alldeles tårögd själv av det jag skriver. Så fantastiskt. Gravidhormonerna väller fram.