Tänkte bli lite långrandig och berätta om vår gravidresa hittills. Släkt och familj vet ju redan allt det här, eftersom de varit med på hela resan, men jag tänkte att jag kunde berätta för er andra.

När vi väl bestämde oss för att öppna bebisverkstaden så gick det fort. Vi tajmade in den första ägglossningen (genom div sidor på nätet kan man räkna ut ganska exakt när detta inträffar.) Strax efter åkte vi på semester till Turkiet i två veckor. Väntade min mens andra veckan vi var där, men ingenting hände. Hade lite ont i magen och ömma bröst, men det hände liksom ingenting.
Nyfiken som jag är så kunde jag inte vänta tills vi kom hem, utan jag sprang in på ett turkiskt apotek och köpte ett gravtest.

Testet var inte alls som de vi har här hemma i Sverige, och det fanns inga instruktioner på engelska. Vi fick gissa oss till genom bilderna och de få siffror som vi kunde hitta i texten. Jag gjorde testet, men när det var klart så blev jag inte ett dugg klokare. Jag tyckte mig se ett svagt positivt streck, medans Jocke inte alls såg nåt. Då blev jag såklart osäker, och tänkte att jag säkert inbillade mig ett streck  bara för att jag ville att det skulle vara så.

När vi kom hem så gick vi till apoteket och köpte ett Clearbluetest. Nu för tiden finns det ju digitala sådana där det står gravid eller inte gravid. Då slipper man analysera och spekulera i vare sig man ser ett streck eller inte.
Jag gjorde testet och förberedde mig på att vänta de minuter som det tar innan man säkert kan avläsa resultatet. Men efter knappt en halv minut så lyste det gravid med klara bokstäver i det lilla fönstret. HURRA!

Bara några dagar senare började den vingliga resan. När jag vaknade en morgon och gick på toaletten så började jag blöda. Inte mycket, men jag blev naturligtvis helt stirrig ändå. Var övertygad om att det var ett missfall på gång.
Blödningarna fortsatte från och till under ca en veckas tid. Till slut tröttnade jag på att inte veta, och vi åkte in till gynakuten.
Där blev vi nekade ett ultraljud eftersom det var alldeles för tidigt i graviditeten. Oavsett om det var normalt eller ej så skulle de inte kunna se det då. Vi blev hemskickade med en ny tid en vecka senare.

Veckan gick och vi åkte in för att göra ultraljudet. Det tog inte många minuter in i undersökningen förrän jag såg på läkarens min att det inte såg bra ut. Nej du, sa han. Det här är inte en normal graviditet. Du har fått eller kommer att få ett missfall.
Hela världen stannade upp. Jag kommer inte ihåg ett ord till av vad läkaren sa. All energi gick åt till att inte börja gråta framför honom. Vilken sjuk grej alltså, varför skulle man inte kunna gråta där?!
Väl ute i väntrummet bröt jag ihop, och när vi gick in till sjuksköterskan satt jag och hulkade som ett barn. Vi blev hemskickade igen med starka värktabletter som jag skulle ta när det hela satte igång. Vi fick ännu ett återbesök två veckor senare för att kolla så att allt kommit ut och att kroppen återhämtat sig.

Tiden efteråt var som om jag levde i en bubbla. Jag väntade och väntade på att börja blöda mer, men ingenting hände. Det var vansinnigt påfrestande psykiskt, jag vågade knappt gå hemifrån ifall det skulle hända när jag var ute nånstans.
Efter en vecka orkade jag inte mer. Jag ringde in och bad om att få ännu ett ultraljud. Om min kropp inte kunde sköta det själv så ville jag ha kirurgisk hjälp.
Fick en ny läkare som var väldigt rar och noggrann. Han började undersökningen, och efter bara några sekunder sa han till Jocke att han skulle komma fram till skärmen och titta. Här har vi fostret sa han, och jag tycker mig även kunna se ett litet hjärta.
Va?! Vilka blandade känslor. Lättnad, förvåning, ilska osv osv. Jag hade svårt att ta det till mig. När vi gick därifrån så ville jag bara krama läkaren. Som om det var han som hade gjort allt bra igen.

Ja, på den vägen är det. Efter allt stök i början har det flutit på utan problem. Var på ännu ett ultraljud en tid senare, och allt såg fint ut även då. Rutinultraljudet är om bara 11 dagar. Ser verkligen fram emot att få se mer av plutten, nu när den är mycket mer utvecklad. Man ska inte ropa hej än, mycket kan hända, men det känns som att vi är på god väg i alla fall.