Jisses, tiden rusar iväg! Idag för en vecka sedan låg vi på BB med en n ykläckt liten sparvunge. Elliot har redan hunnit bli en vecka gammal. Känns helt sjukt.
Nu i efterhand kan jag faktiskt sakna BB lite, men när jag väl var där ville jag bara åka hem. Det är ju trots allt bäst hemma.

Det tog inte så lång tid innan vi la märke till ett "lustigt" fenomen, som inte är förvånande alls, men som ingen av oss tänkt på. Eftersom det är Jockes första barn så är han sådär hönsig som alla förstagångsföräldrar är. Kollar 10 gånger i minuten om Elliot andas osv osv. Själv faller jag in i facket som "coolare" andragångsförälder. Jag är inte alls så stirrig som jag var med Tindra, och känslan av att allt ordnar sig är ganska stark.

I Jockes värld har Elliot både det ena och det andra konstiga sjukdomssymptomet, medans i min värld så har jag ingen aning om vad han pratar om. Det blir en krock, flera gånger om dagen. Men jag antar att det är sånt som mattas ut med tiden.