Jag behöver nu för tiden åtta dagar i veckan och fler timmar på dygnet! Jag hinner inte med nånting känns det som, dagarna rusar iväg. Jag vaknar, följer Tindra till skolan, ammar, sover lite och sen vips är det kväll och så ska man amma lite till innan man stupar i säng. Oj oj oj... Men jag antar att man får mer kläm på rutinerna allt eftersom. Sen handlar det även om prioritering. Som idag tex, nu prioriterar jag bloggandet framför dammsugandet. Har ju inte bloggat på hur länge som helst, inte heller dammsugit känns det som. Men idag fick nöje gå före nytta :)

Var på Elliots tredje BVC besök i måndags. Killen äter som han ska i alla fall. 210 gr hade han gått upp denna gången, på fem dagar. Lille tjockisen :) Han börjar fylla ut det där skinnet som var för stort. Och dubbelhakorna kommer som ett brev på posten. Det var väl otur att han skulle ärva dem från mig.
Han äter fortfarande runt varannan, var tredje timme på dagen. Jag ammar och ammar och ammar. Försöker lura honom att ta bröstet utan amningsnapparna, men den går han inte på. Men skam den som ger sig, jag tänker fortsätta försöka. Nån gång ska han väl fatta galoppen?

I natt fick han sova på mig igen. Vi försöker vänja honom vid att sova i spjälsängen nu, men igår gick det inget vidare. Det slutade med att han sov jordnöt på mitt bröst. Och då sover han hårt minsann! Jag vaknade efter ca 4 timmar, och då sov han som en stock. Fick lite liv i honom så att han åt lite, men sen somnade han om igen. Denna gången nöjde han sig med att sova bredvid mig i sängen, och inte på mig.
Nu ligger han och snusar gott i spjälisen. Hoppas att han kan vänja sig vid den på natten också. Några tips på hur man gör det lättare för dem?

Annars då...? Tindra har det lite kämpigt nu för tiden. Sista veckan så har hon vid ett flertal tillfällen sagt att hon känner sig utanför i skolan. En förälders mardröm att höra nåt sånt, även om jag inte tror att det har nått katastrofala höjder än, men ändå. Jag har ju ångest att hon ska vara ledsen och så i skolan.
Vi var på utvecklingssamtal i måndags, och då pratade vi om det med lärarna. De hade inte lagt märke till det, men lovade att de skulle hålla ögonen öppna.

Dessutom har det visat sig vara tuffare för henne än väntat med Elliot. Hon har varit ledsen oftare och tycker att ingen bryr sig om henne längre. Det är så svårt nu i början! Självklart är det svårt för henne att förstå varför all fokus inte längre ligger på henne. Hon är inte van vid att behöva vänta, förr har det ju bara varit hon. Nu kan jag inte alltid komma direkt, om jag ammar tex. Och det är jobbigt för mig som mamma att se att hon blir så svartsjuk och ledsen. Men vad ska man göra mer än att försöka prata och förklara?
Det går sakta bättre och bättre, och man får bara ge det lite tid tror jag. Men jag ska inte sticka under stol med att det gör ont i hjärtat på mig att jag inte kan ge båda barnen den uppmärksamhet de vill ha...
Hur har ni andra gjort? Några bra, användbara tips?