Fortsätter det i den här takten kan vi nog snart i vår familj skatta oss lyckliga med en sumobrottare som familjemedlem! Kanske kan han brottas och tjäna en himla massa pengar till oss :)
Var på BVC idag för vägning och mätning. Det första barnmorskan sa när hon såg Elliot var -Åh jag ser att du lägger på dig i alla fall. Mmm, konstigt om han inte hade gjort det med tanke på hans matvanor den senaste tiden.
Upp på vågen och den tickade iväg. Dryga 500 gram hade han gått upp sen sist, för 10 dagar sedan! Inte kosntigt att han ser ut som en rund och trind liten pepparkaksgubbe. 2 cm på längden hade han knatat iväg också. Tur att det rör sig även på den skalan, annars hade han snart rullat fram. Nu har han snart kommit ikapp normalkurvan, som han låg en del under redan vid födseln.

Märkte precis att jag typ har bebiskräk i håret... Eller kräk och kräk. Elliot kräks ju inte, men ibland har han liksom mjölk kvar i munnen efter att han har slutat äta. Vet inte om han sparar lite där ifall det skulle dyka upp en svältperiod.  Antar att han har spottat ut det i håret på mig i natt när han sov på mig.

Jaha, sånt är livet som småbarnsmor :)

Vi har haft en skön, långledig helg tillsammans. Och vilket väder! Verkligen grädden på moset. Nu idag är det fint men kallare. Hoppas att värmen kommer tillbaka snart så man kan vara ute i solen och gotta sig.

I fredags åkte vi upp till mina föräldrar i deras husvagn och sov över till lördagen. Vi grillade och njöt av det fina vädret. I lördags åkte vi till Lager 157, eftersom jag befinner mig i en mindre klädkris. Hittade inte så mycket, köpte två klänningar och två linnen och lite kläder till Tindra.
Tindra och hennes pappa kom också upp till husvagnen och hälsade på. Vi tre tog en minigolfmatch. Tindra körde nog stadiga maxantalet sju slag per bana rakt igenom nästan :) Själv fick jag se mig slagen av norrbaggen med några ynka slag... Inte bra, det är bäddat för revanschmatch!

Jag tänker fan inte gilla läget!!! Varje dag när jag ska ta på mig kläder så får jag ett psykbryt. Mammakläderna är för stora, naturligtvis. Men även om jag gått ner en del kilon så passar mina vanliga kläder fortfarande inte. Så det är dödläge med andra ord. Jag befinner mig i ett ingenmansland... Vill ju inte heller lägga en massa pengar på kläder som jag bara kan ha en kort period nu, men jag får bita i det sura äpplet och investera i några plagg i alla fall. Ska kolla efter några klänningar eller tunikor som kan funka sen också.

Jag behöver nu för tiden åtta dagar i veckan och fler timmar på dygnet! Jag hinner inte med nånting känns det som, dagarna rusar iväg. Jag vaknar, följer Tindra till skolan, ammar, sover lite och sen vips är det kväll och så ska man amma lite till innan man stupar i säng. Oj oj oj... Men jag antar att man får mer kläm på rutinerna allt eftersom. Sen handlar det även om prioritering. Som idag tex, nu prioriterar jag bloggandet framför dammsugandet. Har ju inte bloggat på hur länge som helst, inte heller dammsugit känns det som. Men idag fick nöje gå före nytta :)

Var på Elliots tredje BVC besök i måndags. Killen äter som han ska i alla fall. 210 gr hade han gått upp denna gången, på fem dagar. Lille tjockisen :) Han börjar fylla ut det där skinnet som var för stort. Och dubbelhakorna kommer som ett brev på posten. Det var väl otur att han skulle ärva dem från mig.
Han äter fortfarande runt varannan, var tredje timme på dagen. Jag ammar och ammar och ammar. Försöker lura honom att ta bröstet utan amningsnapparna, men den går han inte på. Men skam den som ger sig, jag tänker fortsätta försöka. Nån gång ska han väl fatta galoppen?

I natt fick han sova på mig igen. Vi försöker vänja honom vid att sova i spjälsängen nu, men igår gick det inget vidare. Det slutade med att han sov jordnöt på mitt bröst. Och då sover han hårt minsann! Jag vaknade efter ca 4 timmar, och då sov han som en stock. Fick lite liv i honom så att han åt lite, men sen somnade han om igen. Denna gången nöjde han sig med att sova bredvid mig i sängen, och inte på mig.
Nu ligger han och snusar gott i spjälisen. Hoppas att han kan vänja sig vid den på natten också. Några tips på hur man gör det lättare för dem?

Annars då...? Tindra har det lite kämpigt nu för tiden. Sista veckan så har hon vid ett flertal tillfällen sagt att hon känner sig utanför i skolan. En förälders mardröm att höra nåt sånt, även om jag inte tror att det har nått katastrofala höjder än, men ändå. Jag har ju ångest att hon ska vara ledsen och så i skolan.
Vi var på utvecklingssamtal i måndags, och då pratade vi om det med lärarna. De hade inte lagt märke till det, men lovade att de skulle hålla ögonen öppna.

Dessutom har det visat sig vara tuffare för henne än väntat med Elliot. Hon har varit ledsen oftare och tycker att ingen bryr sig om henne längre. Det är så svårt nu i början! Självklart är det svårt för henne att förstå varför all fokus inte längre ligger på henne. Hon är inte van vid att behöva vänta, förr har det ju bara varit hon. Nu kan jag inte alltid komma direkt, om jag ammar tex. Och det är jobbigt för mig som mamma att se att hon blir så svartsjuk och ledsen. Men vad ska man göra mer än att försöka prata och förklara?
Det går sakta bättre och bättre, och man får bara ge det lite tid tror jag. Men jag ska inte sticka under stol med att det gör ont i hjärtat på mig att jag inte kan ge båda barnen den uppmärksamhet de vill ha...
Hur har ni andra gjort? Några bra, användbara tips?

Elliot har fått nån ätstörning, det är jag tämligen övertygad om. Han vill äta ungefär varannan timme. Ibland verkar det även som om han vill äta ännu oftare än det. Men det känns ju helt märkligt... Så mycket mat i den lilla magen?
Ni som har små barn, hur ofta ammar ni dem?

Det verkar dessutom som om han inte kan komma till mig utan att börja leta efter mat. Han kan vara hos Jocke eller nån annan och vara vaken och lugn. Så fort han kommer till mig börjar han leta efter mat, smaska och picka med huvudet som en liten duva. Kul att bara bli förknippad med mat :) Jag ser väl ut som en stor mjölkkanna i hans ögon.

I natt sov han i alla fall i sin korg, även om han vaknade med ungefär två timmars mellanrum. Vi la en kudde i korgen så att det blev trångt och att han låg riktigt tight. Det verkar funka, ta i trä. På morgonen vid sju fick han komma över till vår säng. Då ligger vi sida vid sida jag och han, och han kryper så nära han bara kan. Mysigt! Det är bättre än när han sover på mitt bröst, även om det är gosigt också.

Imorgon är det BVC igen. Då får vi se hur mycket vågen pekar uppåt denna gången.

Jag känner mig som en zombie idag... Natten som gick var även den orolig för Elliots del. Han totalvägrar att sova i sin säng nu. Han bara ligger och toksprattlar med armar och ben, samtidigt som han frustar och stånkar och stönar. Han gråter inte, men han visar sitt missnöje klart och tydligt på annat sätt. Plöstligt har han sprattlat upp sin filt över sitt ansikte, och då flåsar han ju ännu mer. Plus att han gör små gnälliga ljud som låter ungefär som en rostig dörr, eller som om man trampar ihjäl ett marsvin.
Så i natt har han sovit ihoprullad som en jordnöt på min bröstkorg. Han ålar sig så långt upp han kan komma och sen somnar han. Jag får ligga i dvala hela natten så att jag inte tappar honom. Extra jobbigt blir det av att höra Jocke snarka som en valross. Hans sömn blir inte mycket störd av småbarnslivet :) Det är i och för sig bra nu när han ska börja jobba.

I takt med att Elliot går upp i vikt så tappar jag mina graviditetskilon. Gick upp 15 kg, och 8 har redan försvunnit. Väldigt skönt, men lite märkligt ändå, för jag slarvar forfarande lite med maten. Godis och glass är ju tyvärr också fortfarande väldigt gott... Måste lägga ner allt sånt nu när han är ute. Annars stannar vågen upp.
Får i alla fall på mig förlovningsringen igen, det var lite trevligt. Fingret ser inte längre ut som en sprickfärdig falukorv när jag tar på den.

Om man skulle vila lite. Jocke är ute med Elliot och Tindra, så jag borde passa på. Eller så äter jag lite glass i smyg...

Idag var det dags för Elliots första BVC besök. Om man bortser från hembesöket förra veckan alltså. Tycker det känns lite nervöst med vägningen. Det känns inte som att jag har någon koll alls på hur mycket han äter och får i sig nu när jag ammar. Det var lättare när han åt från flaskan, då hade man ju stenkoll på varje milliliter.

Men han får i sig tillräckligt! Sedan i fredags så hade han ökat 150 gr i vikt. Det betyder att han hade sprängt 3 kg:s gränsen idag, och vägde 3030 gr! Han har alltså även toppat sin födelsevikt nu. Så himla skönt att han börjar lägga på sig lite nu den lilla jordnöten :) Han hade även växt 2.5 cm på längden. Tycker det låter väldigt mycket på bara två veckor, men det kan ju hända att det diffar lite när två olika personer mäter honom. Hädanefter blir det ju samma BVC-sköterska som gör det.
Frågade även om vi måste väcka honom på natten om han inte vaknar själv. Det behövs inte nu när han går upp så bra i vikt. Skönt, då kanske det betyder att både han och jag får lite mer sammanhängande sömn vissa nätter.

Idag kom Tindrisen hem och hade stukat foten. Hon sa att hon hade ramlat ner från en klätterställning och fått ont. När vi kollade så var ankeln svullen, och hon ömmade rejält på den. Får se om hon fixar att vara i skolan imorgon, det är ju svårt för en 6-åring att ta det lugnt på rasten och inte belasta foten för mycket. Har man myror i brallan så är det närmast omöjligt skulle jag nog vilja säga.

På fredag ska Jocke tillbaka till jobbet. Det betyder att det blir första dagen för mig som jag är ensam. Får väl ha sjukt bra framförhållning på morgonen så att vi hinner till skolan i tid. Det ska nog gå bra, man får pröva sig fram.

Snart dags att krypa ner i sängen. Ska göra Elliot färdig först, och sen blir det lite TV-tittande innan det är dags att sova.

Det känns som om man börjar få lite kläm på rutinerna nu. Fast samtidigt inte... Jag är fortfarande i nåt slags chocktillstånd på nätterna när jag ska upp och amma och byta blöjor. Hjärnan hänger inte med.
Elliot vill ju dessutom helst bara sova på natten, så om jag inte skulle vakna av sprängfyllda tuttar så skulle vi nog sova gott hela högen. Hoppas att kroppen snart ställer om sig och reglerar det här hysteriska mjölkproducerandet.

Annars har dagen sett ut som de gjort den senaste veckan. Jag går runt i morgonrock till mitt på dagen. Inga tider att passa, men en himla massa grejer som behöver göras här hemma. Tvätt, disk, dammsugning (som fortfarande är Jockes ansvar. Är rädd att magen spricker på mig om jag gör det :) )
Nästa vecka börjar Jocke jobba igen, och då är det jag som ska följa Tindrisen till skolan. Hua mig, hur ska det gå? Upp med lille jordnöten Elliot, klä på honom, kanske amma och sen iväg hela högen. Det blir väl världens cirkus...

Idag var det dags för Elliots andra bad. Det första förra veckan var ingen direkt avslappnande stund för någon inblandad. Han skrek som en stucken gris och sprattlade som bara han kan. Idag tänkte vi inviga hans nya badbalja, och trodde i vårt stilla sinne att det kanske skulle bli lugnare denna gången. Eller hur... Så fort han kom i vattnet så började han skrika och sprattla som om det gällde liv eller död. Man kan nästan tro att vi badade honom i syra så som han skrek.
Det blev med andra ord ett snabb-bad denna gången också. Så fort han kom upp ur vattnet igen så var han nöjd och tystnade.


Natten som gick var väldigt lugn. Elliot åt vid 23 tiden, och somnade sedan. Då gick även jag och la mig. Vid halv fem vaknade jag och då sov han som en stock fortfarande. Jag låg halvvaken en stund, och sen väckte jag faktiskt honom så att han skulle få i sig lite mat. Han var väl måttligt intresserad, men åt och somnade om lika fort igen. Han sover superbra i sin lilla korg som vi köpte på Blocket. Det är nog definitivt det bästa köpet vi har gjort av alla bebissakerna!

Vid halv nio imorse vaknade Jocke, och då sov Elliot fortfarande. Återigen fick vi väcka honom så att han fick mat. Känns lite elakt att väcka honom när han sover så gott. Ska fråga på BVC på onsdag om man verkligen behöver väcka honom, om han nu går upp i vikt som han ska. Han äter ju som en häst på dagarna.

Amningen funkar kanonbra nu. Provade utan amningsnappen igår, och märkte att det gjorde betydligt mindre ont utan den än med. Misstänker att han fuskar lite när han äter med den. Men nu funkar det ju kanon utan, och det är ju skönt. Han har dock en grej för sig, och det är att ligga och fippla en stund innan han hugger in. Han låtsas ta tag om bröstet, sen släpper han, ligger och tittar, vrider på huvudet och gör sig ingen brådska alls. Så där kan han hålla på i några minuter innan han störtdyker på bröstet och börjar äta. Lustigkurre.

Idag kände jag att det var dags att försöka ge sig på amningen igen. Men herre jisses, snacka om att smärtan har satt sig som ett frimärke i minnet på mig. Började nästan grina och må fysiskt dåligt bara vid tanken på att det kanske skulle göra lika ont igen. Samtidigt så vill jag ju så gärna att det ska fungera! Så det var bara att ignorera alla psykiska spärrar och lägga den lille glufsaren till bröstet igen. Med amningsnapp dock, ska påpekas. Hade även gett honom lite på flaska innan, så att han inte skulle vara alltför girig och ivrig. Då kör han ju bara med det där "haj-tricket" när han vrider huvudet hysteriskt fort åt höger och vänster, fram och tillbaka och letar efter mat. Ser inte klok ut...
På med nappen, fram med Elliot och vips så åt han. Jag satt och bet ihop käkarna, helt skräckslagen inför den eventuellt kommande smärtan, men det gick hur bra som helst. Kände ingenting. Så förhoppningsvis funkar det bra nu, och kanske kan vi även lägga undan amningsnappen om ett tag.

Idag ska vi premiärgrilla! Det ligger en marinerad fläskytterfilé i kylen och väntar. Till den ska vi göra en sallad och vitlöksbröd. Vattnas i munnen bara jag tänker på det!

Ska nog passa på att vila en stund nu när matvraket sover. Så kanske man orkar vara lite social ikväll, det är ju trots allt lördag.

Vilken underbar dag. Full av solsken och värme. Våren är verkligen här, och det bekräftas även av att grussopningen är i full gång på gårdarna här. Det är ett säkert vårtecken! Vitsipporna har fullkomligt exploderat, och det är vitt i backarna och skogarna precis som om det låg snö där. Ska ta kort på det och visa hur härligt det ser ut.
Var ute med hela familjen och några kompisar idag och grillade korv. Kidsen lekte och vi satt i solen och bara njöt. Elliot kunde nästan ha stannat hemma, för han sov precis hela tiden. Han kan inte fått ut mycket av vår första utflykt tillsammans :) Jo det är klart, lite frisk luft och sol på kinderna, men inget anat.

Hade ju hembesök av BVC idag. Hon vägde Elliot och sedan satt vi även och pratade och fick lite allmän information. Nu vägde han 2880 gram. Barnmorskan sa att de rekommenderar en viktuppgång på 100-150 gram per vecka. Elliot hade gått upp 170 gram på fem dagar :) Mer än väl godkänt med andra ord. Å andra sidan hade det väl varit konstigt om han inte hade ökat rejält i vikt, så som han äter nu. Vi lär snart se resultat på hans små ben. Det där skinnet som är lite för stort lär snart fyllas ut.

Nu verkar han även ha lagt till med en liten rutin, och det är att kissa när blöjan är av, och i synnerhet när det är jag som byter på honom. Idag fick vi första riktiga okontrollerade strålen, rakt över hela badrummet. Som tur var befann jag mig inte mitt i skottlinjen, och klarade mig torr undan. Men det är lite som roulette, man vet aldrig när det händer eller hur :)

Dags att pumpa lite. Börjar känna mig som en mjölkko, men förhoppningsvis kan jag försöka amma igen imorgon eller på söndag.
Sen blir det soffan eller TV-tittande i sängen resten av kvällen. Kanske i sällskap med lite glass :)

Vi har de senaste nätterna lagt märke till en sak med Elliot. Han sover så mycket hårdare på dagarna än på nätterna. Varför är det så??? Är det för att det är en massa ljud omkring honom på dagarna eller? På natten är det ju knäpptyst, får han lite ensamskräck då?
När han ligger i sin korg på dagen så verkligen stensover han. Man kan göra vad som helst, köra korgen över trösklar, spela musik, telefonen ringer osv osv. Inte en min rör han. Men på natten, då ska det sprattlas, stånkas och pustas. Nappen flyger all världens väg, och så börjar han frusta efter den som en hel gris. Fattar ingenting...

Natten som gick var ändå väldigt smidig och tacksam. Elliot åt vid ett, halv två och somnade sedan om jättesnabbt. Vid halv sex vaknade han igen, och glufsade då i sig sina 80 ml. Somnade när jag höll på att byta blöja på honom, och märkte inte ens att jag la ner honom i korgen. Jag pumpade, och inom 45 min var allt avklarat. Hur smidigt som helst. Sen sov vi allihop fram till halv tio ungefär.
De föregående nätterna har jag varit tvungen att ha honom sovande på bröstet. Han vill helst ha sitt pyttelilla huvud intryckt under min haka, med örat mot bröstkorgen. Det blir ju ingen djupsömn direkt när man har en liten sparv att hålla i. Men igår så fick jag sova helt ensam, vilket var väldigt skönt!

Idag skulle vi gå en promenad i solen till apoteket. Märkte ganska snart att man inte varit så fysiskt aktiv de senaste månaderna, för fasen vad jobbigt var att gå. Blev helt slut, och dessutom fick jag ont. Inte i såret, där känner jag fortfarande ingenting nästan. Men i bäckenet, det verkar som om foglossningen inte har släppt alls. Ve och fasa! På väg hem trodde jag att jag skulle ramla ihop, och jag gick verkligen jättesakta. Väl hemma hade jag skitont igen och kunde knappt gå och stödja på benen.
Hoppas verkligen att detta släpper med tiden, vill ju inte ha problem med det nu när man inte längre är gravid.

Om man skulle ta och krypa ner i sängen framför TV:n. Om några timmar är det väl dags att mata lillen. Och så vill jag ju inte se ut som ett ras imorgon när BVC tanten kommer.

Häromdagen satt vi och åt middag, och Tindra kom in på samtalsämnet släktband. Hon frågade mig om jag blir moster till min systers bebis som föds i juli. Ja precis, svarade vi. Hon såg ut som om 10-öringen verkligen ramlat ner när hon sedan vände sig till Jocke och sa Jaha, och då blir ju du bebisens faster!
Mmm, alldeles korrekt :)

Måste säga att återhämtningen denna gången efter snittet har gått oförskämt bra! Är faktiskt lite förvånad själv. Idag, 8 dagar efter operationen så känner jag mig hur pigg som helst. Om man bortser från sömnbristen, men den hade ju kommit ändå.
Har inte haft speciellt ont alls, utan klarade mig på enbart Panodil under de två dygnen på BB. Åt även samma mängd tabletter, 2 st var sjätte timme, under det första dygnet hemma eftersom jag hade kvar från BB. Men när de var slut ville jag försöka klara mig utan i den mån det gick, och de var inga problem alls.
Nu äter jag inga smärtstillande alls, är hur rörlig som helst, och ärret ser jättefint ut. Visst, magmusklerna är obefintliga, så det är lite knixigt att ta sig upp till sittande från liggande ställning tex. Men med lite teknik så går det med. Om ungefär fem veckor får jag börja träna magmusklerna lite smått. Fram tills dess får jag försöka ta det lugnt, och inte heller bära tunga saker. Det kan vara svårt ibland i och med att jag mår så bra, jag tänker mig inte riktigt för. Jocke brukar skälla lite på mig när han tycker att jag gör för mycket :)

Imorgon får vi hembesök av BVC. Ska bli spännande att se hur mycket det lilla trollet har ökat i vikt nu. Från söndag till tisdag hade han ökat ett drygt hg. Efter det har han utvecklat ett hysteriskt ätbehov. Frågade BVC-sköterskan hur mycket i ml de ska äta ungefär. Runt 40-50 ml svarade hon. Jaha, Elliot äter runt 80-90 ml åt gången. Hmm... Vart ska detta sluta?
Men han behöver ju lägga på sig lite och bli en stadig liten grabb.

Nu ska vi sätta fart här hemma och göra oss i ordning. Ska gå en sväng i solen till apoteket och inhandla div praktiska saker man behöver till en bebis och en nybakad mamma. Sen kan det hända att vi äter en glass när vi ändå är igång.

Ha en skön vårdag allihop!

Jisses, tiden rusar iväg! Idag för en vecka sedan låg vi på BB med en n ykläckt liten sparvunge. Elliot har redan hunnit bli en vecka gammal. Känns helt sjukt.
Nu i efterhand kan jag faktiskt sakna BB lite, men när jag väl var där ville jag bara åka hem. Det är ju trots allt bäst hemma.

Det tog inte så lång tid innan vi la märke till ett "lustigt" fenomen, som inte är förvånande alls, men som ingen av oss tänkt på. Eftersom det är Jockes första barn så är han sådär hönsig som alla förstagångsföräldrar är. Kollar 10 gånger i minuten om Elliot andas osv osv. Själv faller jag in i facket som "coolare" andragångsförälder. Jag är inte alls så stirrig som jag var med Tindra, och känslan av att allt ordnar sig är ganska stark.

I Jockes värld har Elliot både det ena och det andra konstiga sjukdomssymptomet, medans i min värld så har jag ingen aning om vad han pratar om. Det blir en krock, flera gånger om dagen. Men jag antar att det är sånt som mattas ut med tiden.

De där timmarna som skulle gå igår försvann ganska fort. Det är bara att inse, planering är svårt så här i början av bebistiden. Man får ta det som det kommer.

Med risk för att detta blir ett mastodontinlägg så tänkte jag berätta om dagen då lille Elliot föddes.

Klockan ringde strax efter sex på morgonen den 8 april. Dags för mig att gå upp och ta ännu en dusch med de bakteriedödande svamparna, precis som jag gjort kvällen innan. Var så himla trött, antar att sömnen inte var nåt vidare den natten.
Lite före klockan sju kom vi fram till sjukhuset. Vi gick in och satte oss på angiven plats och väntade på att bli hämtade av barnmorskorna. De var sena, så klockan hann nog bli nästan 7.20 innan de dök upp. Då var det raka vägen in på ett rum där alla förberedelserna skulle påbörjas. Nya blodprover skulle tas, för att se om jag skulle sövas eller om det räckte med ryggbedövningen. Två droppnålar sattes i armarna, och även den ljuvliga katetern. Sen var det bara att ligga kvar i sängen, iklädd den snygga sjukhusskjortan och vänta.
Efter en stund rullades jag upp till operationssalen. Väl där fick jag gå in och sätta mig på operationsbordet och vänta. Narkosläkaren kom och kollade var hon skulle sätta ryggbedövningen om det nu skulle bli den. Hela tiden kollades mitt blodtryck av, eftersom det varit en aning för högt tidigare i veckan.

Tiden gick och vi blev lite försenade pga att blodproverna var sena från labbet. Men plötsligt fick de svar - allt såg bra ut. Då var det bara att tuta och köra, och det blev full fart i operationssalen.
Jag fick sätta mig med kutad rygg, så gott det gick med en stor mage i vägen. Ryggbedövningen sattes utan problem, och även om det inte gjorde riktigt så ont som jag hade föreställt mig, så var det ändå ganska obehagligt.
Så fort det var klart fick jag lägga mig ner, spändes fast med remmar och armarna rakt ut som självaste Jesus på korset. Med kyla kollades det snabbt av hur långt upp bedövningen hade tagit, och när de var nöjda var det rock ´n´roll.

Att ligga där är verkligen skräckblandad förtjusning! Man känner allt som görs, dvs tryck, beröring, men ingen smärta. Samtidigt var jag lite nervös att det hade blivit nåt fel och att jag plötsligt skulle känna när läkaren började skära i mig. Naturligtvis hände inte detta,men jag kände när han la snittet, och jag hörde även när han klippte i Gud vet vad...
Efter bara några minuter sörplar det till, och fostervattnet sugs upp. Därefter dröjer det bara nåt ögonblick innan de säger och här har vi bebisen. Sen hör vi lille Elliot fylla sina lungor med luft och avge sitt allra första skrik. Vilken känsla, det går inte att beskriva!
De lyfter upp honom till mittt ansikte så att jag får hälsa och ge det lilla blålila, kladdiga knytet en puss. Sen får Jocke följa med ut när de gör den första undersökningen. Under tiden sys jag ihop, och allt börjar närma sig sitt slut.

Efetr en stund kommer de tillbaka med lillen, och han får ligga på mitt bröst. Han är så liten! Vilket även bekräftas av hans mått - en liten grabb på 2950 gr och bara 47 cm lång. Men perfekt på alla sätt och vis ♥

När allt är färdigt inne på operation rullas jag ner på uppvaket, där jag måste ligga ensam tills bedövningen har släppt. Det var de längsta timmarna i hela mitt liv tror jag. Jocke fick ta hand om Elliot, och jag ville ju inget annat än att vara tillsammans med dem. Efter ungefär tre timmar fick jag åka tillbaka och äntligen träffa det lilla livet igen. Trött, lite omtumlad, men världens lyckligaste. Vilken ljuvlig liten varelse.

Samma kväll som jag opererades var jag uppe på benen och gick, om än i mycket makligt tempo. Men ju fortare man är på benen, desto snabbare återhämtning.
Två dagar senare kände jag att jag var redo att åka hem. Jag mådde jättebra och hade inte speciellt ont. Klarade mig på enbart Panodil som smärtlindrande. Eftersom Elliot mådde bra och barnläkaren OK:ade hemresa så fick vi åka hem på Långfredagen. Så skönt att få komma hem till sina egna saker, sin egna säng och framför allt till Tindra. Världens stoltaste storasyrra!